Kände sug efter betong och stål igen. Vägen bar mot södra Tjurkö där detta gamla mätstationstorn står mitt i skogen inne på det militära övningsområdet.
Ganska ovanligt att sådana här anläggningar är öppna idag.
Fyra våningsplan upp och sen sista och femte upp på tornets tak var målet.
Funktionen var mätstationstorn med skenradar som en förvillande effekt för fienden.
Historien rostar sönder sakta men säkert.
Christian liksom jag själv håller oss krampaktigt fast i skenradarn.
Utsikt över skjutbanan och ut mot Karlskrona Angöring.
Grönskande skogar på Tjurkö och Sturkö.
Måltavlan fick vilopaus inne i tornet.
Betong och stål är vackert.
Besöksmålet är ej lämpligt för höjdrädda.
Kände sug efter betong och stål igen. Vägen bar mot södra Tjurkö där detta gamla mätstationstorn står mitt i skogen inne på det militära övningsområdet.
Ganska ovanligt att sådana här anläggningar är öppna idag.
Fyra våningsplan upp och sen sista och femte upp på tornets tak var målet.
Funktionen var mätstationstorn med skenradar som en förvillande effekt för fienden.
Historien rostar sönder sakta men säkert.
Christian liksom jag själv håller oss krampaktigt fast i skenradarn.
Utsikt över skjutbanan och ut mot Karlskrona Angöring.
Grönskande skogar på Tjurkö och Sturkö.
Måltavlan fick vilopaus inne i tornet.
Betong och stål är vackert.
Besöksmålet är ej lämpligt för höjdrädda.
7 kommentarer:
lite rostigt darrigt
Aldrig i mitt medvetande att någon fått upp mig där. Min höjdskräck går utanpå allt annat.Jag vet att jag svimmar av, och sen kommer jag nog ner fort som själva...ja just det. :) Säkert var utsikten tjusig, den som vi höjdrädda missar. Hmmm!
När rosten tagit vid förstår man hur länge det står orört. Riktigt synd att så mycket runtomkring oss förfaller rostar rasar samman osv.
Allt som står öde känns bara ledsamt, en tid som passerat för länge sedan. Minns för några år sedan jag och några körde bara omkring på måfå och kom lite längre ut på landet. Uppe på en höjd låg en gård. Vi gick in vilket vi kanske inte skulle gjort med risk för ras, gällande taket. Inuti såg det ut som om dem som bott där, bara rest sig upp från middagsbordet och gått ut, tallrikarna stod nämligen kvar med ett par glas och bestick.
Känslan man får när man ser dessa ödegårdar är djup nedstämdhet som inte lämna mig oberörd. Gården har en gång blomstrat med människor som arbetat,och skratt och prat har naturligtvis ekat över gårdsplanen.
Tidens gång kan vi bara rå över en kort period i livet, för den känns väldigt kort när man ser en del ödehus-gårdar! Halva jag finns i nuet,den andra halvan ömmar och finns alltid i det gamla från förr!
"Inuti såg det ut som om dem som bott där, bara rest sig upp från middagsbordet och gått ut, tallrikarna stod nämligen kvar med ett par glas och bestick."
Erika, hittar man en sådant ställe ska man vara riktigt glad. Det är så läckert och unikt så att det nästan är obeskrivligt.
Om du inte redan har kan jag tipsa om Jan Jörnmarks böcker.
www.jornmark.se
Blir lite sugen på att åka dit faktiskt...var på skjutbanan och kikade förra året. Klättrar med skräckblandad förtjusning..
Hans böcker kände jag inte till. Men alla övergivna platser som finns att se på en länk som någon lagt ut hos en bloggare, har jag tittat igenom. Sadness, djupt in i själen, kan användas som ordval på alla dessa platser, och bilder.
Ödegården vi den gången var inne och tittade på stod t.o.m en gryta på järnspisen. Känslan av att vara där går ej att sätta ord på, både overklig och verklig på en och samma gång, men som ett tidevarv en gång för mycket länge sedan. Rummet intill var möblerat, en soffa med en kudde som någon nyss stigit upp för att gå ut efter en middagslur och fortsätta gårdsarbetet. Har ofta undrat varför det lämnades så som det gjorde,men, det svaret får jag aldrig.
Något eller några år senare körde vi återigen genom landskapet. Ännu en ödegård kom i vår väg, men den hade förmodligen inte stått övergiven speciellt länge. Huset var i väldigt gott skick ladugården likaså, och gårdsplanen.Dörren till boningshuset var dock låst. Naturen hade då i alla fall inte fått något fäste. Idag skulle jag vilja återvända men minns inte såhär långt i efterhand var denna gård fanns. När man kör på måfå kan man hamna långt utanför den egna tomtgränsen, vilket är så intressant därför man får ta del av så mycket.
Tack så hemsk mycket för länken. Det uppskattas verkligen.
PS. Jag är känd i bloggvärlden för mina långa utlägg, och här kom ännu en till! :)
Erika, jag kommer inte vara lika lång som du men jag läser dina inlägg med stor glädje och det är ett stort värde att du läser min blogg och tillför denna med dina inlägg.
Mange takk!
Haha jag och min kommpis gammla tillhåll när vi var små... vi sticker bort till radarn. den var väl inget hög. :)
/Tom D
Skicka en kommentar